Lite av mig

Det är fär det mesta bättre att låta någon annan beskriva vem man är men låt mig göra ett försök.

Jag föddes i Malmö, Västra Skrävlinge församling och levde i Malmö fram till jag var 10,5 år. Bortsett från et år i Jönköping har familjen sedan varit bosatt i Skövde och det var där jag gick i skolan och så småningom började jobba. Familjen bestod av mig själv, mn syster och våra föräldrar. Kvar nu är jag och min syster. Ett tidigt intresse jag haft och som följt mig genom åren är fotografering och jag har alltid minst två kameror med mig vart jag än är så det har blivit en ansenlig mängd bilder genom åren. När det gäller jobb så började jag en gång som lastbilschaufför och efter militärjänsgöringen vid K3 i Skövde fortsatte jag på samma företag som då hette Lorentzons Byggnadsvaror. Där jobbade jag mig upp som man kunde på den tiden och arbetade som säljare när jag tillfrågades om ett säljarjobb på Rockwool AB som jag tackade jag till. Detta blev fantastiskt fina år, ett utvecklande arbete, jättefina arbetskamrater och mycket kundkontakter, allt på det lätsamma sätt som präglade 70 och delar av 80-talet. Även här gjorde jag "karriär" ochn arbetade de sista åren som säljchef för Sverige med en ganska stor säljarkår och en orderavdelning som jag ansvarade för. Vi hade försäljningskontor i Malmö, Hässleholm, Göteborg Skövde, Örebro, Stockholm och Sundsvall. Företaget satsade rejält på utveckling och utbildning och jag har nog gått alla sälj och ledarkurser som finns. På fritiden utbldade jag mig till Marknadsekonom med examen 1980. 1990 började jag som företagsledare vid Beijer Byggmaterial i Borås och efter tre år tog jag över som chef i Skövde och Lidköping samtidigt som jag hade Borås kvar under en tid. Det var slitigt med mycket bilåkande och långa dagar samtidigt som Marcus, min son hade kommit till världen och gjort mitt liv betydligt mer innehållsrikt. Marcus var 8 år när jag började på Beijer i Borås och under tre år körde jag fram och tillbaka i stor sett varje dag, totalt 22 mil för att få vara med Marcus en stund. Semestarna på den tiden tillbringades mycket i fjällen på vintertid och hela familjen gillade at åka utför och vi trivdes i den miljön. På sommaren blev det turer till Spanien, både fastlandet och en del av kanarieöarna och Mallorca. När Marcus kom i tonåren började en bekymmersam tid. Trots att vi sedn han började skolan hade påpekat att något inte stod rätt till hände inget från skolans sida. Först i sjätte klass tog mde dit en skolpsykolog som kunde konstatera att marcus hade Dyslexi vilket innebar att han hade fått gå sex år i skolan utan att kunna läsa och skriva. Högstadiet blev en svår sak för marcus och det hela slutade med att han stängdes av från skolan efter halva åttan. Därefter följde ett antal hemska år med många placeringar på ungdomshem och i andra åtgärder som då precis som nu är totalt värdelösa och i hög grad innehållslösa. Marcus tragiska och ledsna väg slutade natten mellan den 8 - 9  januari 2005 då han hängde sig på sitt badrum hemma i Älmhult. Livet för mig krossades och efter att ha försökt gå tillbaka och jobba bågra månader var jag tvungen att ge upp, jag kom knappt ur sängen av värk och själen mådde väldigt dåligt. För att få ut sorgen och frustrtationen engagerade jag mig politiskt och satt under en period i Kommunfullmäktige och i Omsorgsnämnden i Skara kommun. 2007 lämnade jag partiet eftersom jag tyckte de hade ett föratfullt sätt att se på svaga grupper i samhället och jag har aldrig ångrat det beslutet. När jag nu sju år senare ser vad M har åstadkommit är jag tacksam att jag inte förblev en del av  av det uppenbara förakt som visas mot alla svaga grupper i vårt samhälle, gamla som unga!

De följande åren jobbade jag istället intensivt med suicidprevention och satt i styrelsen för SPES och Suicidprevention i Väst. Jag gjorde en kraftsamling för att få Sverige att införa en amerikansk sucidpreventiv utbildning som heter QPR Gatekeeper och jag träffade och talade då med massor av människor ifrån Folkhälsoministerns kansli till Socialstyrelsen, Folkhälsointitutet, Myndigheten för skolutveckling, NASP m.fl... Samtidigt var jag ute och utbildade och höll föreläsningar om suicid tillsammans med studieförbundet BIlda bl.a.  Senast var i våras då jag presenterade QPR vid ett möte i Örebro. DEt belv väldigt väl mottaget och alla länen som ingår i det mellansvenska nätverket för suicidprevention står bakom en önskan att få en svensk version. Vi får se hur det går, jag är ganska trött på trögheten i denna branch. 

Spelar en del golf och vistas numera ca fem månader varje år i Thailand och resten i Sverige. Kanske blir det utanför Sverige i större utsträckning framöver eftersom jag inte kan acceptera den politik som förs i vårt land och som förändrar och river ner allt det som tagit århudrande att bygga.  Jag lever själv och om jag skulle sätta en etikett på mig så skulle det nog stå; Social enstöring med rätt så mycket humor!