Almedalen

Som vanligt så här års är det Almedalsveckan, den vecka på året då de olika politiska partierna ställer ut sin politik och sina framtidslöften. Detta året har kommit att kallas supervalåret, varför vet jag inte men kanske p.g.a. att Feministiskt initiativ dykt upp som gumman ur lådan? Kampen står nu mellan höger och vänster och det blåser en tydlig och kännbar vänstervind i Sverige just nu. Enligt en artikel jag läste beror det på att folk nu väljer drömmar före verkligheten! Visserligen är verkligheten i Sverige efter sju år med Alliansen så hemsk att man önskar att det var en dröm men enda motmedlet är nog tots allt att vara kvar i verkligheten och bekämpa den utplåning av den breda välfärdsstaten som pågått för fullt sedan Reinfeldt klev in på arenan. Ingen i landet, i vart fall få har nog riktigt förstått hur illa framtiden kommer att se ut för alla som inte har en säker inkomst och ett stort pensionsparande. Dessutom bör man ha en sjukvårdsförsäkring och friska anhöriga den dagen man blir gammal och kanske inte klarar sig själv. Det mesta har slimmats i jakten på de pengar det kostar att genomföra förändringen med en hejdlös invandring som medel att sätta en dolkstöt i lönebildning, fackföreningar och all offentlig service. Detta talas det inte så mycket om i Almedalen eftersom detta evenemang mest är till för att kasta ut valfläsk, lova guld och gröna skogar och förtala sina konkurrenter om makten. Glädjande för det politiska etablissemanget är nu att man har en gemensm fiende som man försöker att beskriva en rörelse som hämtat sin inspiration från "kristalllnatten" och det nazistiska sättet att se på raser. Självklart sakas helt grund för detta men det bekymrar inte pajkastarna från såväl politiker som journalister. Vad de är räda för vet jag inte, kanske de ser ett hot genom att partiet (SD) har blivit det tredje största partiet och riskerar att förstöra blockpolitikens beivrare. För min del orkar jag med möda lyssna på snacket eftersom verkligheten, den som jag tycker människor skulle se, skiljer sig så oerhört från flosklerna och brandtalen. En nation av drömmare kanske?